I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.
Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret.
Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.
Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.
(Första Mosebok (Genesis), 1 Kapitlet, 1-5)
Ljuset är oftast något vi tar för givet, särskilt nu när våren har kommit till oss här i Sverige efter en lång vinter (närmare sex månader av snö har jag fått det till). Med det ljuset som våren för med sig följer också en värme. Ljuset som vi har under dagtid ute är något som vi tar för givet ofta. Lampljuset kan ibland också vara något som vi får på köpet i och med att det kanske redan är lampor tända om vi befinner oss i någon lokal som flera använder, exempelvis en arbetsplats.
Men de få gånger det oväntat sker ett strömavbrott blir vi utan ljuset från lamporna och plötsligt får vi en inblick i hur beroende vi är av strömmen som i sin tur omvandlas till ljus som hjälper oss att inte vackla i mörkret. Inte lika självklart är det att vi behöver ett inre ljus inom oss för att inte vackla runt och kanske slå oss på något i mörkret eller i värsta fall kanske till och med lyckas slå ihjäl oss själva på grund av något som vi inte såg på grund av mörkret.
Det är det den här bloggen kommer handla om, ljuset, men också mörkret.
Mörker är frånvaro av ljus.
Jag som skriver är en konvertit till Katolska Kyrkan, romerska riten och blev upptagen i Katolska Kyrkans fulla enhet 22.3.2008, alltså på påskafton för tre år sedan så det är på dagen tre år sedan jag blev fullvärdig medlem i Katolska Kyrkan, kort och gott: katolik och därmed som jag ser det fullt ut kristen.
